Takplåtens historia

Både framställandet och anläggandet av det traditionella smidda taket var förr i tiden ett mycket mödosamt och dyrt hantverk. Hela skivor av slätplåt fick på olika sätt fogas samman till en täckande yta. Före 1800-talet var skivplåten därför endast förbehållen de riktigt påkostade byggena som kyrkor, slott, herresäten och större privata hus i företrädesvis Stockholm.

I början av 1800-talet kunde plåtvalsning i valsverk på allvar konkurrera med smidestillverkningen. De sänkta kostnaderna gjorde att användningen av plåt ökade. Det var dock ännu dyrbart och trä var fortfarande det billigaste materialet. Vid mitten av seklet började man i Sverige att propagera för användning av förzinkad, numera kallad galvad järnplåt, som bättre resistent mot rost. Utbyggnaden av valsverk ökade också vid samma tid, då tillverkningen började ske på mekanisk väg. En utveckling som var nödvändig för att tillhandahålla den stora produktionsökningen inom Svensk Järnhantering. Det är dock inte förrän under 1900-talets första hälft som stordrift och massproduktion gör plåten till ett prisvärt material. Det var också nu som flera profiler togs fram till skillnad från den tidigare enbart släta, falsade plåten.

Innan Domnarvet 1963 blev först i Norden med varmförzinkad plåt i sammanhängande band, såldes varmvalsad plåt i färdiga stycken till tre tillverkare av galvaniserad plåt, Gävle Galvan, Stockholms Galvan och Kockums. Det var hos Domnarvet som Ekonomiståls och Pokabs nuvarande maskinpark stod. 1968 tog Dobel fram den trapetsformade profilen som på sikt skulle konkurrera ut den tidigare profilen.

Omkring tio år senare var det dags för den tegelimiterade plåten. Det är dessa två profiler som kulturmiljövården idag vill se ersatta med den betydligt äldre pannplåten.